kaijzer

Varför händer mirakel mest i sagorna? Finns det inte nåt litet mirakel som kan hitta till mig någon gång?
Egentligen har jag ju fått ett alldeles underbart mirakel redan, min son. Jag menar något annat, mer ett vardagsmirakel kanske.

Bortom nu, den förra jag springer med ung vilja, över kullersten,  sommarregnet dunstar från asfalten och skapar tillsammans med musiken de första smärtsamma bilderna av förlorad kärlek, chanser jag aldrig tog och chanser jag tog. Det unga hjärtat slår så starkt och rent. Mitt hår luktade gott, jag sprang för kärleken och spänningen.
Ensam i stora staden, vid slottet, vita byxor och blå tröja  sommarnatten. Vad hade hänt om jag inte plågats så enormt av mitt dåliga självförtroende?  Vad sökte jag de där nätterna vi vandrade längst med Norrmälarstrand, berusade av livet, drömmar och rödvin. Kanske ville jag ha svar på vad framtiden skulle innebära. Om jag för ett ögonblick fått se mig själv sitta här idag.. Då hade jag antagligen hoppat framför tåget eller något annat lika illa igenomtänkt. Om jag också sett all den smärta vägen hit inneburit så hade jag slutat andas där på plats. Jag hade aldrig någonsin kunnat drömma om att framtiden skulle bli så ohygglig.
Poesin i att berusa min unga hjärna, hjärtat så oförstört ville bara hoppa ut ur bröstkorgen. Visionerna om världen och framtiden var synvillor. Sanningen var lika hård och kall som kullerstenarna jag sprang över, ostoppbar och förälskad i livet, en sommarnatt för mer än halva livet sedan.

Jag har en god vän, en speciell vän som på något underligt vis finns med mig i tankarna varje dag. Kanske är vi mer lika än vi anar. Jag tänker varje dag att jag vill skriva till dig men det slutar för det mesta med att jag sänder dig en tanke via telepati! Jag är glad att du kollade min blogg, ditt beröm är värt guld eftersom DU är den av oss som skriver bra, du är bara lite blygsam. Din poesi är otrolig.. En dag ska vi sitta och filosofera över alla märkliga ting här i världen och kanske klottra ned en och en annan rad poesi :)

Jo jag vet att jag skulle fortsätta att berätta historien från igår men jag har fullt upp med att räkna pengar och planera framtiden.. Sayonara!

Ibland kommer mina 'mörka' tankar tillbaka. Säger jag förbjudna så kanske det tolkas som att jag är en lustmördare eller så, nej mörka tankar är något annat för mig. Jag har alltid tänkt på brott, hittat genvägar till pengarna, tänkt utanför lagens ram. Jag vet inte om dessa tankar kommer för att jag är logisk eller kriminell, rastlös eller bara dum i huvudet. Förmodligen är det en blandning av allt det. Rimligen borde jag ju ha förstått att det inte finns några bra genvägar. Fast det är väl mitt behov av att fantisera som gör att jag ännu kan försvinna iväg i en dröm om den perfekta planen eller någonting riktigt riskabelt som jag lyckas ro i land. Jag kan ju ibland se mig själv sitta där på stranden med en paraplydrink. Det är friheten med pengarna som alltid lockat. Förverkliga drömmar med stulna pengar, bra aller dåligt? Ska man känna skuldkänslor om man saknar skuldkänslor?

Jag, den mest känsliga personen jag vet, jag som inte kan vara elak utan att få ångest, denna jag fick diagnosen antisocial personlighetsstörning. Det är ganska lustigt, måste faktiskt skratta när jag tänker på det. I denna uppsjö av diagnoser som finns att välja mellan inom pykiatrin så valde man en diagnos som är precis raka motsatsen till vem jag är. Visserligen är det inte roligt att det står psykopat i mina papper men de som känner mig vet ju hur jag är och kan skratta med mig åt en sådan feldiagnostisering. Fast, det är klart, jag är ju Bipolär också, eller Bipolär II heter det till och med enligt den där stjärnpsykiatrikern jag fick träffa ett par gånger. Vet ni att man förväntas medicinera med Lamictal ( Epilepsimedicin ) om man har Bipolär? Man förväntas förvisso medicinera med Lamictal även om man inte har Bipolär enligt nästa psykiatriker jag träffade. För att inte tala om neuroleptika, självklart bör varje person som tillhör södra länets psykiatri medicinera med Zyprexa. I alla fall så har nästan alla jag känner, som varit i kontakt med psykiatrin här, blivit tillfrågade om de vill prova att smälta ner sina hjärnor med hjälp av Zyprexa. - var snäll och skriv dina kontaktuppgifter på pappret här säger läkaren vid första besöket. Stolt räcker han över en kulspetspenna som med stora bokstäver skriker Zyprexa. Det som saknas är en slogan till varumärket. Zyprexa - Makes people talk. Zyprexa - när du får oväntat besök är ännu bättre. Jag menar, en medicin mot Schizofreni borde ju knäcka med en sådan slogan? Jag skulle kunna älta sånt här hur länge som helst, men vad fan tjänar det till. För de som läst mig förut så låter jag som en trasig skiva.
Nej, alla har vi ju våra störningar och det finns förstås annat att prata om.
Känner mig lite blockerad just nu så jag tror att jag får pausa lite och kanske skriva mer senare.

Oförklarligt ineffektiv ska jag lägga till i mitt CV, en av mina bästa personliga egenskaper. Sen pressar man en citron över så är saken klar. En annan sak jag funderat på är varför de tog bort fattigstugan?! Nu får ju de fattiga sova under en bro istället. Eller, kanske ersattes fattigstugan med äldrevården.
Jag är 32 år och än idag lika känslig som jag var när jag var 15. Jag tror inte att jag någonsin kommer kunna stänga av känslorna på det sätt som hade varit nödvändigt för att leva ett drägligt liv.
Lycka eller sorg, svart eller vitt.. Just det.
Jag önskar att det kunde vara som det brukar stå i horoskopet t.ex "Någonting oväntat och intressant inträffar idag" eller "Du träffar en person du inte sett på 10 år" eller varför inte "Ta chansen idag när du träffar nya människor, här finns en riktig vän". Jag menar vafan, kan det hända någonting kul någon gång? Någonting intressant, annorlunda eller spännande!! Vad ska jag annars skriva om? Vem fan vill läsa vad jag åt till middag eller vad jag handlade på affären idag?! Eller ska jag kanske börja hitta på saker? Vad säger ni om det här tillexempel:

"Idag när jag var ute och promenerade i skogen snubblade jag på ett hårt föremål, jag skrapade upp knät men till min förvåning såg jag att jag hade snavat på handtaget till en portfölj. Portföljen låg halvt nedgrävd, som om någon försökt gömma den men fått riktit bråttom därifrån.
Jag såg mig omkring för att se om någon fanns i närheten. Efter att försäkra mig om att jag var ensam grävde jag fram portföljen och klättrade upp för en bergknalle precis bredvid. Ivrigt försökte jag öppna låset på portföljen men där behövdes tydligen en nyckel. Det hade slutat regna och regnrocken använde jag för att försöka dölja portföljen när jag nervöst gick tillbaka till bilen. Vilken joggingrunda det blev, spännande tänkt jag och parkerade på uppfarten istället för garaget. Jag slängde upp portföljen på köksbordet och en stor sax fick duga som dyrk.
Det knastrade lite i låset när jag vred om saxen och nu darrade jag, vad kunde finnas i väskan? Skulle mitt liv förändras för alltid om bara någon sekund? Nu orkar jag inte skriva mer, blev så trött av det här äventyret. Jag berättar klart imorgon"

Ska man behöva ljuga ihop något? Eller ja, använda fantasin kanske man ska kalla det då. Fiktion är ju inte alltid en lögn, framförallt inte om man presenterar berättelsen som påhittad.

Nu ska jag dricka kaffe! och tänka...

Andras lycka är verkligen avgörande för hur jag själv mår.
Ibland är det bara så jävla svårt att vara en person som känner.
Hur ser världen ut om du ser den genom mina ögon?
Just nu känns det som om om gift rann i mina ådror istället för blod.
För varje hjärtslag svider det. Vart tar giftet vägen sen? Försvinner det med tårarna?
Kärleken har så många vackra sidor. Min kärlek är så stor och gör så ont.
Jag vill ha tillbaka värmen och hoppet. Det gör ont på flera ställen i magen, en svidande och krampande känsla.
Sådan är kärleken, så fysisk blir den när den är instängd och vilse.
Jag minns hur jag skar sönder armarna. Jag fick inte ut sorgen på något annat sätt.
Jag minns hur blodet spred sig över de vita skjortärmarna när jag stod där högst upp på loftgången och asfalten ropade mitt namn. Hur hade jag någonsin kunnat värja mig? Jag hade aldrig kunnat föreställa mig att att det vackraste i livet skulle kunna göra så ont. Att välja bort kärleken måste vara något av det svåraste en människa kan göra....

Tänk att jag varit där och att det är ett halvt liv mellan nu och då.
Jag satt där på bänken, helt överväldigad av livet. Valen jag skulle göra, känslan av att vara vuxen men samtidigt kvar med ena foten i barndomen. Ena dagen grät jag, nästa skrattade jag. Vem var jag och vart var jag påväg?
Jag hade luft under mina vingar och högt där uppe i det blå verkade allt så enkelt. Valmöjligheterna var oändliga.

Endast kärleken kan få mig att känna mig så tom. Man har allt eller så har man inget, man känner allt eller inget.
Vi blir tydligen inte för gamla för att älska, kanske byter kärleken inte ens skepnad. Smärtan är i alla fall alltid den samma. Det var så länge sedan jag vågade älska. Det var länge sedan jag vågade känna något alls.
I hjärtat är jag alltid den samma, där existerar inte tid, ålder är ingenting. 
Att sitta framför en polis och ljuga i ett förhör är inte svårt, jag skulle ta en annan roll bara, befinna mig utanför mig själv. Men att sitta framför den jag älskar utan att visa vad jag  känner är inte möjligt.
Det finns ingenstans att gömma känslorna, och även om det fanns så går det inte. Hur fan döljer man att man älskar någon? Många gånger i mitt liv var jag tvungen att försöka, och jag hittade olika sätt men tillslut skriker hjärtat och tvingar ut orden på tungan, sparkar ut orden och vägen ned mot avgrunden går som i slowmotion.
Jag kan inte ljuga men heller inte säga någonting.





Men det är lugnt för jag älskar inte dig and the sky is green and the grass is blue..

Luften har försvunnit många gånger idag, fått jaga och leta efter andan. Destruktiv är inte bara en defination, ett  särdrag, det är en livsstil. Låt mig va! eller kom och håll om mig. Bra och dåligt, svart eller vitt.

När du föddes stannade tiden för en stund. Ögonblicket då du kom till mitt liv är det största som hänt mig.
Plötsligt var det så självklart. Jag skulle aldrig mer vara ensam och mitt liv hade fått en mening.
Du var så vacker, så perfekt, och du var min. Jag kan fortfarande knappt förstå att jag skapat dig, någonting så fint och bra. Tänk att jag verkligen kunde, att jag hade någonting så fint att tillföra. Jag älskar dig mest av allt i hela världen Nikolaij, du är alla mina anledningar och skäl. Du har gjort mig till en bättre människa och det är för dig jag andas, för dig jag hittar orken som inte finns. Jag skulle göra vad som helst för dig, aldrig tveka ett ögonblick. Min sanning, min själ..
Och precis då, när du föddes, så spelades Eva Dahlgrens 'Ängeln i rummet' på radion. Det var ingen tillfällighet.

Sämre är en livsstil. Näst bäst kan ju vara något bra, silver är ju inte fy skam.
Att bara vara två som tävlar gör det ju lite synd att komma tvåa.
Tänk om jag kunde få som jag ville en gång? Bara en liten gång, denna gång.
Nu är ju inte allt en tävling men det är i alla fall inte kul att alltid vara den som förlorar.
Ibland tänker jag att egentligen sitter vi i samma båt men vi tittar åt olika håll.
Nära men så långt borta, du ser mot horisonten och jag ser på dig.

Får lust att skrika SE MIG men jag vet att det är svårt. Om du bara visste, om du för ett ögonblick kunde se mina drömmar, då hade du kanske kunnat förstå, kanske hade velat se världen med mig.

Det finns drömmar och visioner men sen finns det drömmar och visioner.
Vill jag bli den jag var förut? Är jag egentligen inte samma som förut? Har min 'utveckling' varit så negativ så att jag längtar tillbaka till att vara mindre medveten? Kanske är det så, kanske längtar man tillbaka till barndomen också.
Jag vet inte om det finns en värre känsla än att försöka och misslyckas eller att inse att man inte ens försökte.
Hur ofta har man råd att missa tåget? Hur ofta kan man tacka nej innan erbjudandena tar slut?
Jag har betalat med min tid. Kostnaden för misslyckande, missanpassning, miss,miss,mist,miste. Missad! Missar allt, misslyckad misstag. Misstag. Något man vill sopa undan, gömma, glömma.. Misstag. Misstaget var att andas.
Jag minns i första klass, hur ängslig jag var. Jag kände ångest redan då. Ska man känna ångest när man inte ens vet vad ångest är? Hos barnpsykologen svarade jag bara 'jag vet inte' på alla frågor. Det var väldigt ärligt eftersom jag inte visste. Men inte tillräckligt ärligt för att jag skulle bli bemött med medlidande eller omtänksamhet. Istället frågade man varför jag ville förstöra för de andra barnen i klassen, varför jag ville skämma ut mina föräldrar. Ilskan i klassföreståndarens ögon, jag behövde inte ens höra vad hon sa utan jag gick ut och satte mig i korridoren. Kjell var klassföreståndare i klassen bredvid och log alltid mot mig på väg till personalrummet. Jag log tillbaka.
Livet skulle bara bli svårare anade jag redan då. Skolgången kändes som ett berg. Jag stapplade upp för stigarna och på något konstigt sätt, törnad och chockad, lyckades jag passera Gå. Varje dag, vid något tillfälle fick jag rysningar genom kroppen, ruskade på mig och kände mig vaken. Frågorna, alla frågetecken, oändliga. Ingen svarade mig, någonsin. Tystnad. Det var som att en tjock vägg av glas stod mellan mig och resten av befolkningen. Jag har aldrig varit så bra på teckenspråk och inte hade de någon tolerans med mig heller.
Hemma var det annorlunda, där var det ingen vägg av glas men där pratade man i megafon. Megafonen förvrängde rösten och orden lät egendomliga och främmande. Som barn är det väldigt svårt att acceptera dt man inte förstår men jag gjorde mitt bästa. Jag hittade på mina egna regler och fann ett sätt att leva som var tillfälligt men fungerade stundom. Skräcken att bli en av dem eller att bli avslöjad med att inte vara en av dem, gjorde mig till en illusionist på mitt eget sätt. Jag blev följsam men alltjämt aktsam, Inställsam och vänlig men också duperande och lömsk. Tidigt i livet förstod jag att jag måste ligga steget före alla andra för att slippa bli kränkt.
Så svag och ömtålig var jag att jag blev mästare på att slinka undan att någonsin ställas till svars eller konfrontera människorna jag inte förstod. Jag har aldrig haft som uppsåt att lura eller såra människor men samtidigt har jag alltid varit alldeles för oförsiktig och drömmande för att det skulle undvikas.
Jag har alltid haft en svaghet. Eller egentligen flera men en av dem är oskyldiga människor.
När jag ser i en persons ögon att det inte finns någon skuld så blir jag som en annan människa. Jag vill vara bra, vill visa att jag kan vara duktig. Vissa människor väcker en alldeles speciell sida hos mig. Innerst inne ville jag ju vara bra och jag är oändligt ledsen för att jag aldrig fick chansen att visa den riktiga mig, att jag aldrig vågade...

Rastlösheten är en plåga i landet Jag. I väntan på vad? sitter jag här och klappar takten. 
Kaffet smakar surt, men det är bara jag som känner denna bittra eftersmak.
Hur känns det at vakna på morgonen med ett fjäderlätt hjärta och ett öppet sinne? Hur var det att sova utan att springa genom drömmen med demonerna hack i häl?
Vilken var senaste gången du var lycklig över att ha ett jobb att gå till?
Synd att livet inte kommer med en handbok men jävligt bra att jag har tillräckligt med kunskaper för att hjälpa andra på rätt väg. Känner mig som Yoda ibland, en svag liten krympling men med en hel del kunskap och erfarenhet i bagaget. Jag är INTE gammal men tiden är fortfarande min värsta fiende. Hur förvaltar jag på bästa sätt livet och hur vet jag vad jag har att leva upp till? Jag har knappt förstått att jag är vuxen och redan är jag själv en pappa.
Hur vet jag hur en pappa ska vara? Hur ska en pappa vara för att vara bra? Jag vet bara att jag inte nått dit.
Jag älskar min lilla son men jag vill ge mer, vill ge allt.
Varför stannar inte tankarna någon gång? Som nåt lyckohjul som snurrar och snurrar men aldrig stannar. Jag hinner inte ens känna på en tanke innan den snurrar förbi igen. Visst, jag lyckas rycka med mig ett och annat halmstrå ibland men det räcker inte. Jag kanske är förlamad? Ibland tänker jag att jag är förlamad på riktigt, inte kan sträcka mig ut efter livet.. Jag har en sak kvar i alla fall, en sak jag är glad för och det är min fantasi. Med min fantasi kan jag måla en alternativ tillvaro eller bygga en vision av den perfekta framtiden.

Det knakar i fingrarna när jag rätar ut dem. Det är så länge sedan jag skrev, skrev på riktigt.
Man kan skriva med möda eller så kan man skriva när hjärtat är överfyllt, rinner över av känslor.
Jag hade egentligen tänkt skriva på engelska men många av mina favoritord på Svenska saknar sin motsvarighet på Engelska och att inte kunna formulera mig som jag vill skulle få mig att känna mig handikappad.
Ja, jag har skrivit blogg förut men den här gången skriver jag inte för någon annans skull än min egen. Inga tokiga bilder, inga musikvideos, ingen politisk debatt - bara mina egna ord om mina egna känslor. Passar det inte så stick.
Vad har jag lärt mig på livets väg? Det är så oerhört mycket och omfattande men jag ska försöka berätta en del av det här framöver.

Hur förgiftad kan jag bli av tiden, hur förvridet kan mitt perspektiv egentligen bli? Det vackra har blivit vanligt, det ovanliga har blivit vackert. Jag känner helt plötsligt ett lyckorus. Kanske är det trots allt att skriva som kan göra skillnad, kanske är texten mina tankars dialys. Lyckorus! Det finns så många vackra människor där ute, jag vill omfamna er allihopa nu på en gång. Att hata är att vägra att förstå och acceptera! Titta två eller tre gånger om det behövs, alla människor är värda kärlek, hur mycket de än försöker dölja sin egen. Jag tror att ondska är en reaktion på ondska. Lyckorus! Jag har hittat det jag sökte! Eller en av de saker jag sökte. Problemet är bara att jag inte kan få det jag vill. Destruktiv är mitt mellannamn! Letar efter omöjliga uppgifter att ta mig an, kastar mig in i hopplösa situationer. Varför? Varför driver rastlösheten mig att söka efter sånt jag inte kan få eller sånt jag inte ens behöver? Varför vill jag förstöra det jag har och varför, varför är jag så jävla egendomlig?
Alla är inte stöpta i samma form, det vet jag. Men jag undrar om jag var tillverkad i rymden, kanske på en annan planet. Regionskod 666 - passar ingenstans. Kunde likväl fått två vänsterfötter, hade inte känts så mycket konstigare. En alien, ja så känner jag mig ofta. Jag är så annorlunda att det gör ont bara att tänka i andras banor. Kanske är mina tankar för otympliga, för vida och överdrivna. Mina känslor är det samma sak med. Folk springer när jag vill visa hur mycket jag tycker om dem eller när jag blir euforisk och vill prata om livet, meningen därom och kärleken. Ensam! I själen är det oändligt tomt och skrämmande.  /MT