kaijzer

Det spelar ingen roll om jag skriker rakt ut att jag inte kan leva för det är inte sant, det är bara en känlsa av tomhet jag inte vill känna. Lever gör jag även om jag egentligen slutade andas redan för 13 år sedan. Det som är bäst, det som är bra eller ens acceptabelt är inget som hjärtat kan förstå. Hjärtat ser inte med ögon utan genom själen, ser inte skönhet utan hittar anda själar som kan tala. Själen behöver inte syre, behöver inte ens tiden. Själen behöver bara få fylla hjärtat med värme då och då, krama sanningen och nagla fast bilden av kärleken för mitt inre. Under vår tid på jorden träffar vi inte många som faktiskt går att nå på ett själsligt plan, kanske är det just den vetskapen som gör det extra svårt att släppa taget. Vår tid på jorden är så kort, varför fastnar vissa människor och händelser i mina sinnen under så lång tid? Vad är det som avgör vad och vem som kommer att göra det största intrycket? Varför vill jag alltid utmana det omöjliga? Kanske är det småaktigt att inte vilja förstå att saker inte kan bli som jag vill. Kanske är det svårt att acceptera att det är dags att släppa taget, just därför att jag inte förstår varför. Men, gud ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan och förstånd att inse skillnaden.