kaijzer

Sämre är en livsstil. Näst bäst kan ju vara något bra, silver är ju inte fy skam.
Att bara vara två som tävlar gör det ju lite synd att komma tvåa.
Tänk om jag kunde få som jag ville en gång? Bara en liten gång, denna gång.
Nu är ju inte allt en tävling men det är i alla fall inte kul att alltid vara den som förlorar.
Ibland tänker jag att egentligen sitter vi i samma båt men vi tittar åt olika håll.
Nära men så långt borta, du ser mot horisonten och jag ser på dig.

Får lust att skrika SE MIG men jag vet att det är svårt. Om du bara visste, om du för ett ögonblick kunde se mina drömmar, då hade du kanske kunnat förstå, kanske hade velat se världen med mig.

Det finns drömmar och visioner men sen finns det drömmar och visioner.
Vill jag bli den jag var förut? Är jag egentligen inte samma som förut? Har min 'utveckling' varit så negativ så att jag längtar tillbaka till att vara mindre medveten? Kanske är det så, kanske längtar man tillbaka till barndomen också.
Jag vet inte om det finns en värre känsla än att försöka och misslyckas eller att inse att man inte ens försökte.
Hur ofta har man råd att missa tåget? Hur ofta kan man tacka nej innan erbjudandena tar slut?
Jag har betalat med min tid. Kostnaden för misslyckande, missanpassning, miss,miss,mist,miste. Missad! Missar allt, misslyckad misstag. Misstag. Något man vill sopa undan, gömma, glömma.. Misstag. Misstaget var att andas.
Jag minns i första klass, hur ängslig jag var. Jag kände ångest redan då. Ska man känna ångest när man inte ens vet vad ångest är? Hos barnpsykologen svarade jag bara 'jag vet inte' på alla frågor. Det var väldigt ärligt eftersom jag inte visste. Men inte tillräckligt ärligt för att jag skulle bli bemött med medlidande eller omtänksamhet. Istället frågade man varför jag ville förstöra för de andra barnen i klassen, varför jag ville skämma ut mina föräldrar. Ilskan i klassföreståndarens ögon, jag behövde inte ens höra vad hon sa utan jag gick ut och satte mig i korridoren. Kjell var klassföreståndare i klassen bredvid och log alltid mot mig på väg till personalrummet. Jag log tillbaka.
Livet skulle bara bli svårare anade jag redan då. Skolgången kändes som ett berg. Jag stapplade upp för stigarna och på något konstigt sätt, törnad och chockad, lyckades jag passera Gå. Varje dag, vid något tillfälle fick jag rysningar genom kroppen, ruskade på mig och kände mig vaken. Frågorna, alla frågetecken, oändliga. Ingen svarade mig, någonsin. Tystnad. Det var som att en tjock vägg av glas stod mellan mig och resten av befolkningen. Jag har aldrig varit så bra på teckenspråk och inte hade de någon tolerans med mig heller.
Hemma var det annorlunda, där var det ingen vägg av glas men där pratade man i megafon. Megafonen förvrängde rösten och orden lät egendomliga och främmande. Som barn är det väldigt svårt att acceptera dt man inte förstår men jag gjorde mitt bästa. Jag hittade på mina egna regler och fann ett sätt att leva som var tillfälligt men fungerade stundom. Skräcken att bli en av dem eller att bli avslöjad med att inte vara en av dem, gjorde mig till en illusionist på mitt eget sätt. Jag blev följsam men alltjämt aktsam, Inställsam och vänlig men också duperande och lömsk. Tidigt i livet förstod jag att jag måste ligga steget före alla andra för att slippa bli kränkt.
Så svag och ömtålig var jag att jag blev mästare på att slinka undan att någonsin ställas till svars eller konfrontera människorna jag inte förstod. Jag har aldrig haft som uppsåt att lura eller såra människor men samtidigt har jag alltid varit alldeles för oförsiktig och drömmande för att det skulle undvikas.
Jag har alltid haft en svaghet. Eller egentligen flera men en av dem är oskyldiga människor.
När jag ser i en persons ögon att det inte finns någon skuld så blir jag som en annan människa. Jag vill vara bra, vill visa att jag kan vara duktig. Vissa människor väcker en alldeles speciell sida hos mig. Innerst inne ville jag ju vara bra och jag är oändligt ledsen för att jag aldrig fick chansen att visa den riktiga mig, att jag aldrig vågade...

Rastlösheten är en plåga i landet Jag. I väntan på vad? sitter jag här och klappar takten. 
Kaffet smakar surt, men det är bara jag som känner denna bittra eftersmak.
Hur känns det at vakna på morgonen med ett fjäderlätt hjärta och ett öppet sinne? Hur var det att sova utan att springa genom drömmen med demonerna hack i häl?
Vilken var senaste gången du var lycklig över att ha ett jobb att gå till?
Synd att livet inte kommer med en handbok men jävligt bra att jag har tillräckligt med kunskaper för att hjälpa andra på rätt väg. Känner mig som Yoda ibland, en svag liten krympling men med en hel del kunskap och erfarenhet i bagaget. Jag är INTE gammal men tiden är fortfarande min värsta fiende. Hur förvaltar jag på bästa sätt livet och hur vet jag vad jag har att leva upp till? Jag har knappt förstått att jag är vuxen och redan är jag själv en pappa.
Hur vet jag hur en pappa ska vara? Hur ska en pappa vara för att vara bra? Jag vet bara att jag inte nått dit.
Jag älskar min lilla son men jag vill ge mer, vill ge allt.
Varför stannar inte tankarna någon gång? Som nåt lyckohjul som snurrar och snurrar men aldrig stannar. Jag hinner inte ens känna på en tanke innan den snurrar förbi igen. Visst, jag lyckas rycka med mig ett och annat halmstrå ibland men det räcker inte. Jag kanske är förlamad? Ibland tänker jag att jag är förlamad på riktigt, inte kan sträcka mig ut efter livet.. Jag har en sak kvar i alla fall, en sak jag är glad för och det är min fantasi. Med min fantasi kan jag måla en alternativ tillvaro eller bygga en vision av den perfekta framtiden.

Det knakar i fingrarna när jag rätar ut dem. Det är så länge sedan jag skrev, skrev på riktigt.
Man kan skriva med möda eller så kan man skriva när hjärtat är överfyllt, rinner över av känslor.
Jag hade egentligen tänkt skriva på engelska men många av mina favoritord på Svenska saknar sin motsvarighet på Engelska och att inte kunna formulera mig som jag vill skulle få mig att känna mig handikappad.
Ja, jag har skrivit blogg förut men den här gången skriver jag inte för någon annans skull än min egen. Inga tokiga bilder, inga musikvideos, ingen politisk debatt - bara mina egna ord om mina egna känslor. Passar det inte så stick.
Vad har jag lärt mig på livets väg? Det är så oerhört mycket och omfattande men jag ska försöka berätta en del av det här framöver.

Hur förgiftad kan jag bli av tiden, hur förvridet kan mitt perspektiv egentligen bli? Det vackra har blivit vanligt, det ovanliga har blivit vackert. Jag känner helt plötsligt ett lyckorus. Kanske är det trots allt att skriva som kan göra skillnad, kanske är texten mina tankars dialys. Lyckorus! Det finns så många vackra människor där ute, jag vill omfamna er allihopa nu på en gång. Att hata är att vägra att förstå och acceptera! Titta två eller tre gånger om det behövs, alla människor är värda kärlek, hur mycket de än försöker dölja sin egen. Jag tror att ondska är en reaktion på ondska. Lyckorus! Jag har hittat det jag sökte! Eller en av de saker jag sökte. Problemet är bara att jag inte kan få det jag vill. Destruktiv är mitt mellannamn! Letar efter omöjliga uppgifter att ta mig an, kastar mig in i hopplösa situationer. Varför? Varför driver rastlösheten mig att söka efter sånt jag inte kan få eller sånt jag inte ens behöver? Varför vill jag förstöra det jag har och varför, varför är jag så jävla egendomlig?
Alla är inte stöpta i samma form, det vet jag. Men jag undrar om jag var tillverkad i rymden, kanske på en annan planet. Regionskod 666 - passar ingenstans. Kunde likväl fått två vänsterfötter, hade inte känts så mycket konstigare. En alien, ja så känner jag mig ofta. Jag är så annorlunda att det gör ont bara att tänka i andras banor. Kanske är mina tankar för otympliga, för vida och överdrivna. Mina känslor är det samma sak med. Folk springer när jag vill visa hur mycket jag tycker om dem eller när jag blir euforisk och vill prata om livet, meningen därom och kärleken. Ensam! I själen är det oändligt tomt och skrämmande.  /MT