kaijzer

Varför händer mirakel mest i sagorna? Finns det inte nåt litet mirakel som kan hitta till mig någon gång?
Egentligen har jag ju fått ett alldeles underbart mirakel redan, min son. Jag menar något annat, mer ett vardagsmirakel kanske.

Bortom nu, den förra jag springer med ung vilja, över kullersten,  sommarregnet dunstar från asfalten och skapar tillsammans med musiken de första smärtsamma bilderna av förlorad kärlek, chanser jag aldrig tog och chanser jag tog. Det unga hjärtat slår så starkt och rent. Mitt hår luktade gott, jag sprang för kärleken och spänningen.
Ensam i stora staden, vid slottet, vita byxor och blå tröja  sommarnatten. Vad hade hänt om jag inte plågats så enormt av mitt dåliga självförtroende?  Vad sökte jag de där nätterna vi vandrade längst med Norrmälarstrand, berusade av livet, drömmar och rödvin. Kanske ville jag ha svar på vad framtiden skulle innebära. Om jag för ett ögonblick fått se mig själv sitta här idag.. Då hade jag antagligen hoppat framför tåget eller något annat lika illa igenomtänkt. Om jag också sett all den smärta vägen hit inneburit så hade jag slutat andas där på plats. Jag hade aldrig någonsin kunnat drömma om att framtiden skulle bli så ohygglig.
Poesin i att berusa min unga hjärna, hjärtat så oförstört ville bara hoppa ut ur bröstkorgen. Visionerna om världen och framtiden var synvillor. Sanningen var lika hård och kall som kullerstenarna jag sprang över, ostoppbar och förälskad i livet, en sommarnatt för mer än halva livet sedan.

Jag har en god vän, en speciell vän som på något underligt vis finns med mig i tankarna varje dag. Kanske är vi mer lika än vi anar. Jag tänker varje dag att jag vill skriva till dig men det slutar för det mesta med att jag sänder dig en tanke via telepati! Jag är glad att du kollade min blogg, ditt beröm är värt guld eftersom DU är den av oss som skriver bra, du är bara lite blygsam. Din poesi är otrolig.. En dag ska vi sitta och filosofera över alla märkliga ting här i världen och kanske klottra ned en och en annan rad poesi :)

Jo jag vet att jag skulle fortsätta att berätta historien från igår men jag har fullt upp med att räkna pengar och planera framtiden.. Sayonara!

Ibland kommer mina 'mörka' tankar tillbaka. Säger jag förbjudna så kanske det tolkas som att jag är en lustmördare eller så, nej mörka tankar är något annat för mig. Jag har alltid tänkt på brott, hittat genvägar till pengarna, tänkt utanför lagens ram. Jag vet inte om dessa tankar kommer för att jag är logisk eller kriminell, rastlös eller bara dum i huvudet. Förmodligen är det en blandning av allt det. Rimligen borde jag ju ha förstått att det inte finns några bra genvägar. Fast det är väl mitt behov av att fantisera som gör att jag ännu kan försvinna iväg i en dröm om den perfekta planen eller någonting riktigt riskabelt som jag lyckas ro i land. Jag kan ju ibland se mig själv sitta där på stranden med en paraplydrink. Det är friheten med pengarna som alltid lockat. Förverkliga drömmar med stulna pengar, bra aller dåligt? Ska man känna skuldkänslor om man saknar skuldkänslor?

Jag, den mest känsliga personen jag vet, jag som inte kan vara elak utan att få ångest, denna jag fick diagnosen antisocial personlighetsstörning. Det är ganska lustigt, måste faktiskt skratta när jag tänker på det. I denna uppsjö av diagnoser som finns att välja mellan inom pykiatrin så valde man en diagnos som är precis raka motsatsen till vem jag är. Visserligen är det inte roligt att det står psykopat i mina papper men de som känner mig vet ju hur jag är och kan skratta med mig åt en sådan feldiagnostisering. Fast, det är klart, jag är ju Bipolär också, eller Bipolär II heter det till och med enligt den där stjärnpsykiatrikern jag fick träffa ett par gånger. Vet ni att man förväntas medicinera med Lamictal ( Epilepsimedicin ) om man har Bipolär? Man förväntas förvisso medicinera med Lamictal även om man inte har Bipolär enligt nästa psykiatriker jag träffade. För att inte tala om neuroleptika, självklart bör varje person som tillhör södra länets psykiatri medicinera med Zyprexa. I alla fall så har nästan alla jag känner, som varit i kontakt med psykiatrin här, blivit tillfrågade om de vill prova att smälta ner sina hjärnor med hjälp av Zyprexa. - var snäll och skriv dina kontaktuppgifter på pappret här säger läkaren vid första besöket. Stolt räcker han över en kulspetspenna som med stora bokstäver skriker Zyprexa. Det som saknas är en slogan till varumärket. Zyprexa - Makes people talk. Zyprexa - när du får oväntat besök är ännu bättre. Jag menar, en medicin mot Schizofreni borde ju knäcka med en sådan slogan? Jag skulle kunna älta sånt här hur länge som helst, men vad fan tjänar det till. För de som läst mig förut så låter jag som en trasig skiva.
Nej, alla har vi ju våra störningar och det finns förstås annat att prata om.
Känner mig lite blockerad just nu så jag tror att jag får pausa lite och kanske skriva mer senare.

Oförklarligt ineffektiv ska jag lägga till i mitt CV, en av mina bästa personliga egenskaper. Sen pressar man en citron över så är saken klar. En annan sak jag funderat på är varför de tog bort fattigstugan?! Nu får ju de fattiga sova under en bro istället. Eller, kanske ersattes fattigstugan med äldrevården.
Jag är 32 år och än idag lika känslig som jag var när jag var 15. Jag tror inte att jag någonsin kommer kunna stänga av känslorna på det sätt som hade varit nödvändigt för att leva ett drägligt liv.
Lycka eller sorg, svart eller vitt.. Just det.
Jag önskar att det kunde vara som det brukar stå i horoskopet t.ex "Någonting oväntat och intressant inträffar idag" eller "Du träffar en person du inte sett på 10 år" eller varför inte "Ta chansen idag när du träffar nya människor, här finns en riktig vän". Jag menar vafan, kan det hända någonting kul någon gång? Någonting intressant, annorlunda eller spännande!! Vad ska jag annars skriva om? Vem fan vill läsa vad jag åt till middag eller vad jag handlade på affären idag?! Eller ska jag kanske börja hitta på saker? Vad säger ni om det här tillexempel:

"Idag när jag var ute och promenerade i skogen snubblade jag på ett hårt föremål, jag skrapade upp knät men till min förvåning såg jag att jag hade snavat på handtaget till en portfölj. Portföljen låg halvt nedgrävd, som om någon försökt gömma den men fått riktit bråttom därifrån.
Jag såg mig omkring för att se om någon fanns i närheten. Efter att försäkra mig om att jag var ensam grävde jag fram portföljen och klättrade upp för en bergknalle precis bredvid. Ivrigt försökte jag öppna låset på portföljen men där behövdes tydligen en nyckel. Det hade slutat regna och regnrocken använde jag för att försöka dölja portföljen när jag nervöst gick tillbaka till bilen. Vilken joggingrunda det blev, spännande tänkt jag och parkerade på uppfarten istället för garaget. Jag slängde upp portföljen på köksbordet och en stor sax fick duga som dyrk.
Det knastrade lite i låset när jag vred om saxen och nu darrade jag, vad kunde finnas i väskan? Skulle mitt liv förändras för alltid om bara någon sekund? Nu orkar jag inte skriva mer, blev så trött av det här äventyret. Jag berättar klart imorgon"

Ska man behöva ljuga ihop något? Eller ja, använda fantasin kanske man ska kalla det då. Fiktion är ju inte alltid en lögn, framförallt inte om man presenterar berättelsen som påhittad.

Nu ska jag dricka kaffe! och tänka...

Andras lycka är verkligen avgörande för hur jag själv mår.
Ibland är det bara så jävla svårt att vara en person som känner.
Hur ser världen ut om du ser den genom mina ögon?
Just nu känns det som om om gift rann i mina ådror istället för blod.
För varje hjärtslag svider det. Vart tar giftet vägen sen? Försvinner det med tårarna?
Kärleken har så många vackra sidor. Min kärlek är så stor och gör så ont.
Jag vill ha tillbaka värmen och hoppet. Det gör ont på flera ställen i magen, en svidande och krampande känsla.
Sådan är kärleken, så fysisk blir den när den är instängd och vilse.
Jag minns hur jag skar sönder armarna. Jag fick inte ut sorgen på något annat sätt.
Jag minns hur blodet spred sig över de vita skjortärmarna när jag stod där högst upp på loftgången och asfalten ropade mitt namn. Hur hade jag någonsin kunnat värja mig? Jag hade aldrig kunnat föreställa mig att att det vackraste i livet skulle kunna göra så ont. Att välja bort kärleken måste vara något av det svåraste en människa kan göra....

Tänk att jag varit där och att det är ett halvt liv mellan nu och då.
Jag satt där på bänken, helt överväldigad av livet. Valen jag skulle göra, känslan av att vara vuxen men samtidigt kvar med ena foten i barndomen. Ena dagen grät jag, nästa skrattade jag. Vem var jag och vart var jag påväg?
Jag hade luft under mina vingar och högt där uppe i det blå verkade allt så enkelt. Valmöjligheterna var oändliga.

Endast kärleken kan få mig att känna mig så tom. Man har allt eller så har man inget, man känner allt eller inget.
Vi blir tydligen inte för gamla för att älska, kanske byter kärleken inte ens skepnad. Smärtan är i alla fall alltid den samma. Det var så länge sedan jag vågade älska. Det var länge sedan jag vågade känna något alls.
I hjärtat är jag alltid den samma, där existerar inte tid, ålder är ingenting. 
Att sitta framför en polis och ljuga i ett förhör är inte svårt, jag skulle ta en annan roll bara, befinna mig utanför mig själv. Men att sitta framför den jag älskar utan att visa vad jag  känner är inte möjligt.
Det finns ingenstans att gömma känslorna, och även om det fanns så går det inte. Hur fan döljer man att man älskar någon? Många gånger i mitt liv var jag tvungen att försöka, och jag hittade olika sätt men tillslut skriker hjärtat och tvingar ut orden på tungan, sparkar ut orden och vägen ned mot avgrunden går som i slowmotion.
Jag kan inte ljuga men heller inte säga någonting.





Men det är lugnt för jag älskar inte dig and the sky is green and the grass is blue..

Luften har försvunnit många gånger idag, fått jaga och leta efter andan. Destruktiv är inte bara en defination, ett  särdrag, det är en livsstil. Låt mig va! eller kom och håll om mig. Bra och dåligt, svart eller vitt.

När du föddes stannade tiden för en stund. Ögonblicket då du kom till mitt liv är det största som hänt mig.
Plötsligt var det så självklart. Jag skulle aldrig mer vara ensam och mitt liv hade fått en mening.
Du var så vacker, så perfekt, och du var min. Jag kan fortfarande knappt förstå att jag skapat dig, någonting så fint och bra. Tänk att jag verkligen kunde, att jag hade någonting så fint att tillföra. Jag älskar dig mest av allt i hela världen Nikolaij, du är alla mina anledningar och skäl. Du har gjort mig till en bättre människa och det är för dig jag andas, för dig jag hittar orken som inte finns. Jag skulle göra vad som helst för dig, aldrig tveka ett ögonblick. Min sanning, min själ..
Och precis då, när du föddes, så spelades Eva Dahlgrens 'Ängeln i rummet' på radion. Det var ingen tillfällighet.