kaijzer

Varför händer mirakel mest i sagorna? Finns det inte nåt litet mirakel som kan hitta till mig någon gång?
Egentligen har jag ju fått ett alldeles underbart mirakel redan, min son. Jag menar något annat, mer ett vardagsmirakel kanske.

Bortom nu, den förra jag springer med ung vilja, över kullersten,  sommarregnet dunstar från asfalten och skapar tillsammans med musiken de första smärtsamma bilderna av förlorad kärlek, chanser jag aldrig tog och chanser jag tog. Det unga hjärtat slår så starkt och rent. Mitt hår luktade gott, jag sprang för kärleken och spänningen.
Ensam i stora staden, vid slottet, vita byxor och blå tröja  sommarnatten. Vad hade hänt om jag inte plågats så enormt av mitt dåliga självförtroende?  Vad sökte jag de där nätterna vi vandrade längst med Norrmälarstrand, berusade av livet, drömmar och rödvin. Kanske ville jag ha svar på vad framtiden skulle innebära. Om jag för ett ögonblick fått se mig själv sitta här idag.. Då hade jag antagligen hoppat framför tåget eller något annat lika illa igenomtänkt. Om jag också sett all den smärta vägen hit inneburit så hade jag slutat andas där på plats. Jag hade aldrig någonsin kunnat drömma om att framtiden skulle bli så ohygglig.
Poesin i att berusa min unga hjärna, hjärtat så oförstört ville bara hoppa ut ur bröstkorgen. Visionerna om världen och framtiden var synvillor. Sanningen var lika hård och kall som kullerstenarna jag sprang över, ostoppbar och förälskad i livet, en sommarnatt för mer än halva livet sedan.

Jag har en god vän, en speciell vän som på något underligt vis finns med mig i tankarna varje dag. Kanske är vi mer lika än vi anar. Jag tänker varje dag att jag vill skriva till dig men det slutar för det mesta med att jag sänder dig en tanke via telepati! Jag är glad att du kollade min blogg, ditt beröm är värt guld eftersom DU är den av oss som skriver bra, du är bara lite blygsam. Din poesi är otrolig.. En dag ska vi sitta och filosofera över alla märkliga ting här i världen och kanske klottra ned en och en annan rad poesi :)