kaijzer

Tänk att jag varit där och att det är ett halvt liv mellan nu och då.
Jag satt där på bänken, helt överväldigad av livet. Valen jag skulle göra, känslan av att vara vuxen men samtidigt kvar med ena foten i barndomen. Ena dagen grät jag, nästa skrattade jag. Vem var jag och vart var jag påväg?
Jag hade luft under mina vingar och högt där uppe i det blå verkade allt så enkelt. Valmöjligheterna var oändliga.

Endast kärleken kan få mig att känna mig så tom. Man har allt eller så har man inget, man känner allt eller inget.
Vi blir tydligen inte för gamla för att älska, kanske byter kärleken inte ens skepnad. Smärtan är i alla fall alltid den samma. Det var så länge sedan jag vågade älska. Det var länge sedan jag vågade känna något alls.
I hjärtat är jag alltid den samma, där existerar inte tid, ålder är ingenting. 
Att sitta framför en polis och ljuga i ett förhör är inte svårt, jag skulle ta en annan roll bara, befinna mig utanför mig själv. Men att sitta framför den jag älskar utan att visa vad jag  känner är inte möjligt.
Det finns ingenstans att gömma känslorna, och även om det fanns så går det inte. Hur fan döljer man att man älskar någon? Många gånger i mitt liv var jag tvungen att försöka, och jag hittade olika sätt men tillslut skriker hjärtat och tvingar ut orden på tungan, sparkar ut orden och vägen ned mot avgrunden går som i slowmotion.
Jag kan inte ljuga men heller inte säga någonting.





Men det är lugnt för jag älskar inte dig and the sky is green and the grass is blue..