Sista chansen - Skriva är mina tankars dialys
Det knakar i fingrarna när jag rätar ut dem. Det är så länge sedan jag skrev, skrev på riktigt.
Man kan skriva med möda eller så kan man skriva när hjärtat är överfyllt, rinner över av känslor.
Jag hade egentligen tänkt skriva på engelska men många av mina favoritord på Svenska saknar sin motsvarighet på Engelska och att inte kunna formulera mig som jag vill skulle få mig att känna mig handikappad.
Ja, jag har skrivit blogg förut men den här gången skriver jag inte för någon annans skull än min egen. Inga tokiga bilder, inga musikvideos, ingen politisk debatt - bara mina egna ord om mina egna känslor. Passar det inte så stick.
Vad har jag lärt mig på livets väg? Det är så oerhört mycket och omfattande men jag ska försöka berätta en del av det här framöver.
Hur förgiftad kan jag bli av tiden, hur förvridet kan mitt perspektiv egentligen bli? Det vackra har blivit vanligt, det ovanliga har blivit vackert. Jag känner helt plötsligt ett lyckorus. Kanske är det trots allt att skriva som kan göra skillnad, kanske är texten mina tankars dialys. Lyckorus! Det finns så många vackra människor där ute, jag vill omfamna er allihopa nu på en gång. Att hata är att vägra att förstå och acceptera! Titta två eller tre gånger om det behövs, alla människor är värda kärlek, hur mycket de än försöker dölja sin egen. Jag tror att ondska är en reaktion på ondska. Lyckorus! Jag har hittat det jag sökte! Eller en av de saker jag sökte. Problemet är bara att jag inte kan få det jag vill. Destruktiv är mitt mellannamn! Letar efter omöjliga uppgifter att ta mig an, kastar mig in i hopplösa situationer. Varför? Varför driver rastlösheten mig att söka efter sånt jag inte kan få eller sånt jag inte ens behöver? Varför vill jag förstöra det jag har och varför, varför är jag så jävla egendomlig?
Alla är inte stöpta i samma form, det vet jag. Men jag undrar om jag var tillverkad i rymden, kanske på en annan planet. Regionskod 666 - passar ingenstans. Kunde likväl fått två vänsterfötter, hade inte känts så mycket konstigare. En alien, ja så känner jag mig ofta. Jag är så annorlunda att det gör ont bara att tänka i andras banor. Kanske är mina tankar för otympliga, för vida och överdrivna. Mina känslor är det samma sak med. Folk springer när jag vill visa hur mycket jag tycker om dem eller när jag blir euforisk och vill prata om livet, meningen därom och kärleken. Ensam! I själen är det oändligt tomt och skrämmande. /MT
Man kan skriva med möda eller så kan man skriva när hjärtat är överfyllt, rinner över av känslor.
Jag hade egentligen tänkt skriva på engelska men många av mina favoritord på Svenska saknar sin motsvarighet på Engelska och att inte kunna formulera mig som jag vill skulle få mig att känna mig handikappad.
Ja, jag har skrivit blogg förut men den här gången skriver jag inte för någon annans skull än min egen. Inga tokiga bilder, inga musikvideos, ingen politisk debatt - bara mina egna ord om mina egna känslor. Passar det inte så stick.
Vad har jag lärt mig på livets väg? Det är så oerhört mycket och omfattande men jag ska försöka berätta en del av det här framöver.
Hur förgiftad kan jag bli av tiden, hur förvridet kan mitt perspektiv egentligen bli? Det vackra har blivit vanligt, det ovanliga har blivit vackert. Jag känner helt plötsligt ett lyckorus. Kanske är det trots allt att skriva som kan göra skillnad, kanske är texten mina tankars dialys. Lyckorus! Det finns så många vackra människor där ute, jag vill omfamna er allihopa nu på en gång. Att hata är att vägra att förstå och acceptera! Titta två eller tre gånger om det behövs, alla människor är värda kärlek, hur mycket de än försöker dölja sin egen. Jag tror att ondska är en reaktion på ondska. Lyckorus! Jag har hittat det jag sökte! Eller en av de saker jag sökte. Problemet är bara att jag inte kan få det jag vill. Destruktiv är mitt mellannamn! Letar efter omöjliga uppgifter att ta mig an, kastar mig in i hopplösa situationer. Varför? Varför driver rastlösheten mig att söka efter sånt jag inte kan få eller sånt jag inte ens behöver? Varför vill jag förstöra det jag har och varför, varför är jag så jävla egendomlig?
Alla är inte stöpta i samma form, det vet jag. Men jag undrar om jag var tillverkad i rymden, kanske på en annan planet. Regionskod 666 - passar ingenstans. Kunde likväl fått två vänsterfötter, hade inte känts så mycket konstigare. En alien, ja så känner jag mig ofta. Jag är så annorlunda att det gör ont bara att tänka i andras banor. Kanske är mina tankar för otympliga, för vida och överdrivna. Mina känslor är det samma sak med. Folk springer när jag vill visa hur mycket jag tycker om dem eller när jag blir euforisk och vill prata om livet, meningen därom och kärleken. Ensam! I själen är det oändligt tomt och skrämmande. /MT
Kommentarer
Postat av: Emilie
Jätte fint Micke. Men en alien skulle jag aldrig se dig som. Du kanske känner dig annorlunda, men du är bara speciell <3
Trackback
